Hoppets dag

Första januari. Dagen för en ny början och att avslut. Det är intressant ändå, att mellan två dagar ett nytt år helt plötsligt börjar. Och egentligen, vad är så speciellt med ett nytt år? Det är inte som vi firar varje gång en ny månad börjar. Men oavsett vad, så är det idag hoppets dag. Listor skrivs med löften om att detta året ska bli annorlunda. I år ska jag banta. I år ska jag hoppa från trean. Om 364 dagar kommer dessa listor ögnas igenom och med en kaka i munnen inses att inte mycket gick i uppfyllelse.

Men det var en bra början. Efter en lugn nyår med päronen och soffmys, med mat, film och leta gamla bilder på datan, går pappa och jag ut och ser himlen explodera i tusen färger då klockan slår 2015. Idag blev det mys med de tre underbara och knutis fika med te och tända ljus i ett kök i lund. Prat om det gångna året och hopp om det nya, med skratt och skämt. En sådan må bra och le när jag minns den kväll. Gillas.

Rädsla

När jag var liten var jag rädd för näst intill allt. Främlingar, mörker, clowner, tomten, spindlar, åska. Listan fortsätter. Jag har inte kvar alla dessa rädslor idag, men en del av dem lever för djupt inrotade för att jag ska kunna släppa taget om dem. Till slut är det bara att acceptera det. Rädsla är en del av livet. Acceptera den, omfamna den och förstå att alla är vi rädda för något.

Svarta pusslet väntar på min sömn

Pussel vill att jag ska sova och jag ska, jag ska. Trillade in i bloggarnas värld och såg denna lilla. Förra inlägget skrev jag för snart ett år sedan och faktumet att en del hänt sedan dess slår mig ibland.
En sommar gjorde systern plötsligt gift och skrev upp ännu en människa med permanent penna på gästlistan till våra familje-evenemang. 
En höst kom med förvirring och ny stad. Vänner som blivit otydliga i dimman av gymnasiet och vänner som kommit ut ur främlingarnas värld. Tid att vänja sig vid nytt, tid att vänja sig vid konversationer om ämnen man aldrig förr behövt diskutera. Fingrar som leker, dansar, prövas vid tangentbordets yta. En vår av att förändra planen för framtiden och låta saxen skära högre upp i mitt hår av mörkare lockar än förr.
Och samtidigt.
Har ingenting förändrats.
saker förändras för tiden fortsätter gå. en del dagar kan man luta sig tillbaka och njuta av resan. 
andra dagar trycker man frenetiskt på stoppknappen och önskar och vem som än sitter bakom ratten ska fatta vinken och stanna.
Min stoppknapp är sliten och över-använd, men än har jag inte förlorat hoppet om att den en dag ska fungera. kanske, man vet aldrig.
tills dess fortsätter resan och tiden och allt det där.
Nu har min hund slocknat och tagit all min plats. Musiken i mina hörlurar sjunger om kärlek och brustna hjärtan och jag orkar inte leta upp en bättre låt, så jag ska sova nu.

Godnatt Natten, alltid intressant att skriva konstiga texter med dig.

Framtiden nästa

Om 24 dagar tar jag studenten.
Det är inte långt kvar nu.
Vad som händer efter är fortfarande osäkert.
Detta kommer iallafall, med 100 % säkerhet,
bli 24 snabba dagar.

Bild från då allt började

Just nu, i denna stund, sitter jag hemma i en soffa. För 5 dagar sedan gjorde jag en operation som bokstavligen kommer förändra mitt liv. Jag kände att det var dags för mig att skriva något här, jag vet knappt vad, men något iallafall.
För omkring 8 år sedan gick jag till min första specialisttandläkare. Inte visste den lilla flickan med de sneda tänderna och de tydliga kanin tänderna då att resan skulle bli lång. Sen den dagen har jag gått igenom en rad behandlingar: båge i gummen, två fasta tandställningar och nu en operation. Tre eller fyra specialisttandläkare har jag avverkat i proceduren.
Det känns konstigt att nu, med ett lätt svullet ansikte, sitta i soffan och se tillbaka. Hade jag gjort om resan om jag visste hur lång den skulle bli? Det är en fråga jag aldrig kommer veta svaret på. Jag är otroligt tacksam för att jag inte visste, utan att allt kom bit för bit. Antar att det är sant att man tacklar saker bäst om allt inte faller på en på en gång.
Jag ångrar inte operationen. Inte ens nu, när jag sitter och dricker min kvällsmat i form av en flytande smoothie, eller innan då jag åt soppa med en konsistens jag aldrig kommer dricka igen efter allt detta.
Men jag hade aldrig klarat av att göra detta ensam. Denna operationen har gjort mig så otroligt uppmärksam och tacksam för den familj och de vänner jag har runt omkring mig. Utan allt stöd, utan allt pepp och utan alla fina sms och söta besök, hade jag aldrig klarat mig så här långt.
Jag är inte läkt än och fortfarande hemma, men operationen är gjord och det kan jag säga, trodde jag jag aldrig skulle få lov att säga.
Just nu är jag på flytande kost. Nästa steg är fyra veckor av kost i en lite tjockare konsistens. Sen är det lite jobb kvar med resten av tänderna, men efter det, förhoppningsvis om runt ett halvår, kan jag kanske äntligen fullt säga hejdå till tandläkaren med den lite finare titeln.

 

Bara för att jag vill blogga men inte orkar blogga

Prolog
till det som snart kanske är mitt PA

Ett två tre fyr, ett två tre fyr. Dansen vi kallar liv. Ibland flyter allt och ibland hoppar vi och faller. Ibland håller vi någons hand, förenas i gemensamma rörelser, medan ibland håller vi hårt om oss själva, i ett tappert försök att hålla ihop.
Dansen har en början och dansen har ett slut. Allt där emellan är upp till dig. Lek med sången, känn musiken inom dig. Lev din dans.
En solig dag för många år sedan, satt en pojke tyst på en bänk. Han såg ensam ut, med en mössa som fick hans öron att sticka ut. Enorma såg de ut. Det var vad en liten flicka tänkte i alla fall. Hon såg honom på avstånd, där hon satt med sin spade i sandlådan. Pojken blundade och kramade sina ben. Ensam. Hon kom ihåg när hennes mamma hade lämnat henne ensam en gång. Ensam var inget bra ord.
Den lilla flickan reste sig upp och gick fram till pojken. Satte sig bredvid honom. Tog tyst hans hand. Han öppnade ögonen och såg frågande på henne. Hon log, för den lilla flickan gillade att le och se leendet smitta. Långsamt smittade det. Det lilla pojken log. Enkelt.
-    Kom, vi bygger ett slott, sa hon.
-    Varför? frågade han, kanske mer menat till varför just han.
-    För att vi kan, svarade hon.
Den lilla flickan gick iväg, fortfarande med sin hand i hans. Hon gav honom en spade och hon tog en hink. Långsamt började de arbeta, tillsammans med leendena kvar. För han var inte ensam.
Det här var början till deras dans.
Efter den dagen flöt tiden på det där sätt tid kan göra. År försvann utan en tanke på vad det betydde. Den lilla flickan gick från sandlådan, till skateborden, från barndomen, till puberiteten. Men aldrig för en stund var hon ensam, och inte heller var den lilla pojken. Den lilla pojken klädde av sin barndoms dräkt och skapade ett hjärta för tonernas själ och en röst med djupare klang.
Han följde henne genom dagar av tårar och skratt och likaså gjorde hon.
De fanns där för varandra när världen snurrade och de fanns där för varandra när världen stannade. Aldrig ensamma. Aldrig igen. De två. Tea och Martin.

När man har tid över och låter fingrarna leka med tangenterna

Barnsliga påhitt 

Vi går genom varje dag av vår barndom och drömmer. Drömmer om den värld som vi kommer möta utanför ramarna av trygghet. En pojke kommer bli Spindelmannen, en flicka astronaut. Den där tjejen med sned näsa ska bli mästerkock, medan den blyga pojken är fullt säker på att han kommer vara nästa stadsminister. Drömmar är ett privilegium man aldrig ska ta lätt på. Utan drömmar finns bara en värld av regler och statistik. Utan drömmar är vi bara människor som följer strömmen, lever efter mönster.

När dessa barn växer upp förändras deras drömmar. Spindelmannen förvandlas till racerförare. Astronauten ska bli bergsklättrare. Mästerkocken barnsköterska och stadsministern busschaufför. Ingen tanke finns i hur mycket pengar man tjänar, bara i om man älskar yrket.

18 år gammal och på väg att göra ditt livs val. Sista året på gymnasiet. Var finns dina drömmar nu? Racerföraren bestämmer sig för att klå ner snörvliga ungar, medan bergsklättraren sitter och sminkar sig varje lektion. När läraren ser ut över klassen och frågar den simpla frågan, man älskade som barn: Vad vill ni bli efter detta? Vad vill ni bli när ni blir stora?

Stora ögon ser på henne. Vad menar hon? Barnsköterskan biter på sina naglar, busschauffören ser dystert ut genom fönstret. Inga händer räcks upp. Frågan upprepas, uppmuntras, men ingen svarar. Då ställer hon en annan, liknande fråga: Hur många här vet inte vad ni ska bli när ni växer upp? Hand efter hand åker försiktigt upp. Racerföraren. Bergsklättraren. Barnsköterskan. Busschauffören. Tillslut är alla händer uppe. Läraren ser ut över klassen och ler. Alla dessa ungdomar. Olika till utsidan, men så lika till insidan.

Ingen vet säkert vad de kommer göra med sitt liv. Drömmar var ett privilegium för mindre. Något de släppte när intressantare saker kom upp. Nu sitter de där och måste finna en ny dröm. Den här gången intalar man sig att drömmarna man hade som yngre bara var barnsliga påhitt. Men det kanske är just det vi behöver mer av här i världen. Unga som drömmer om barnsliga påhitt.

Du kommer inte vakna upp en dag och veta. Det sker inte, bara i filmer. Men du kommer däremot vakna upp en dag och känna en tanke ta form i ditt huvud, en dröm börja bildas i ditt hjärta. Låt denna dröm formas. Låt denna dröm brinna och en dag kommer du finna att du fann rätt. Att du följde dina mål och kom till den plats i ditt liv som du trodde var omöjlig.

Det enda vi behöver är förmågan att drömma,

Drömma som de barn vi innerst inne är,

Drömma om barnsliga påhitt.

Vad jag gör när jag inte bloggar

              

                                                      

                                                                                                                 

Ibland gör man helt enkelt annat än att blogga. Här kom en liten bild-bomb från min mobil, med små småglimtar med vad som hänt. Nu har jag varit på min sista julavslutning och sitter hemma med jullov! Blir storstädning av rummet för gissa vad? Snart, snart så nalkas jul, värme och kakor. Och släkt såklart. Ingen jul utan en mysig julafton hemma hos mormor och morfar.

Det ska bli en mysig jul, med familjen.

All kärlek åt julen!!!

Kramar, från Emma!<3                                                                                                               

Jag vill vara ett troll i en skog

Hösten är här på riktigt och med hösten kommer lov! Fredag idag och jag sitter hemma i min onepiece och slötittar på tv, för nuvarande gick Björnbröder två på Disney!Lov en dag tidigare tack vare två inställda lektioner (klagar inte). Sista höstlovet, vilket är en aning sorgligt, men lov är alltid lov och till för att njutas av. 
Ha ett jätte skönt lov!

Kramar från Emma!<3

Gröna naglar och texter i form av en bild

Just nu sitter jag vid mitt skrivbord, med min data och mina pyjamas byxor fortfarande på. Spoitify på på hög volym, skrivandes på tangentbordet med udda, gröna naglar. Jag vet egentligen inte om jag gillar dem, men pga att de är udda så gillar jag dem. Inte helt, men ändå lite. För att de är unika.

Texter from en värld som kallas instagram.