Bara för att jag vill blogga men inte orkar blogga

Prolog
till det som snart kanske är mitt PA

Ett två tre fyr, ett två tre fyr. Dansen vi kallar liv. Ibland flyter allt och ibland hoppar vi och faller. Ibland håller vi någons hand, förenas i gemensamma rörelser, medan ibland håller vi hårt om oss själva, i ett tappert försök att hålla ihop.
Dansen har en början och dansen har ett slut. Allt där emellan är upp till dig. Lek med sången, känn musiken inom dig. Lev din dans.
En solig dag för många år sedan, satt en pojke tyst på en bänk. Han såg ensam ut, med en mössa som fick hans öron att sticka ut. Enorma såg de ut. Det var vad en liten flicka tänkte i alla fall. Hon såg honom på avstånd, där hon satt med sin spade i sandlådan. Pojken blundade och kramade sina ben. Ensam. Hon kom ihåg när hennes mamma hade lämnat henne ensam en gång. Ensam var inget bra ord.
Den lilla flickan reste sig upp och gick fram till pojken. Satte sig bredvid honom. Tog tyst hans hand. Han öppnade ögonen och såg frågande på henne. Hon log, för den lilla flickan gillade att le och se leendet smitta. Långsamt smittade det. Det lilla pojken log. Enkelt.
-    Kom, vi bygger ett slott, sa hon.
-    Varför? frågade han, kanske mer menat till varför just han.
-    För att vi kan, svarade hon.
Den lilla flickan gick iväg, fortfarande med sin hand i hans. Hon gav honom en spade och hon tog en hink. Långsamt började de arbeta, tillsammans med leendena kvar. För han var inte ensam.
Det här var början till deras dans.
Efter den dagen flöt tiden på det där sätt tid kan göra. År försvann utan en tanke på vad det betydde. Den lilla flickan gick från sandlådan, till skateborden, från barndomen, till puberiteten. Men aldrig för en stund var hon ensam, och inte heller var den lilla pojken. Den lilla pojken klädde av sin barndoms dräkt och skapade ett hjärta för tonernas själ och en röst med djupare klang.
Han följde henne genom dagar av tårar och skratt och likaså gjorde hon.
De fanns där för varandra när världen snurrade och de fanns där för varandra när världen stannade. Aldrig ensamma. Aldrig igen. De två. Tea och Martin.