Dialog skriven den 24 mars-2012

Ordlös
-     Jag vet inte vad jag ska säga eller göra, för att få detta att försvinna..
-    Det finns inget du kan säga eller göra, för att göra detta okej..
-    Jag… Jag hatar bara att se dig såhär…
-    Blunda då, så kanske din smärta i alla fall försvinner..
-    Tror du att det är så enkelt? Även med slutna ögon, känner jag det. Du har ont och jag är hjälplös.
-    Vad vill du att jag ska göra åt det då?
-    Inget. Bara…
-    Bara vadå?
-    Bara det att jag älskar dig för mycket, för att låta dig må dåligt.
-    Om du älskar mig, så vänder du om, blundar och går härifrån.
-    Du menar inte det…
-    Och om jag gör det?
-    Om du gör det, skulle du sett mig i ögonen.
-    Det finns inget jag kan säga för att få dig till att gå, eller hur?
-    Jo, men du är inte förmögen att säga det och mena det.
-    Stanna då. Bara stanna med mig och acceptera att du inte kan hjälpa mig mer än så.
-    Okej, om det är allt så är det iallafall något.
-    Något eller inget, va?
-    Något, jag väljer definitivt alltid något.

Och där satt de. Tystnaden omringade dem.
Två vänner. Ensamma, men tillsammans.
En vän funnen i den svarta natten.

( läs föregående inlägg för att förstå bättre)