Bild från då allt började

Just nu, i denna stund, sitter jag hemma i en soffa. För 5 dagar sedan gjorde jag en operation som bokstavligen kommer förändra mitt liv. Jag kände att det var dags för mig att skriva något här, jag vet knappt vad, men något iallafall.
För omkring 8 år sedan gick jag till min första specialisttandläkare. Inte visste den lilla flickan med de sneda tänderna och de tydliga kanin tänderna då att resan skulle bli lång. Sen den dagen har jag gått igenom en rad behandlingar: båge i gummen, två fasta tandställningar och nu en operation. Tre eller fyra specialisttandläkare har jag avverkat i proceduren.
Det känns konstigt att nu, med ett lätt svullet ansikte, sitta i soffan och se tillbaka. Hade jag gjort om resan om jag visste hur lång den skulle bli? Det är en fråga jag aldrig kommer veta svaret på. Jag är otroligt tacksam för att jag inte visste, utan att allt kom bit för bit. Antar att det är sant att man tacklar saker bäst om allt inte faller på en på en gång.
Jag ångrar inte operationen. Inte ens nu, när jag sitter och dricker min kvällsmat i form av en flytande smoothie, eller innan då jag åt soppa med en konsistens jag aldrig kommer dricka igen efter allt detta.
Men jag hade aldrig klarat av att göra detta ensam. Denna operationen har gjort mig så otroligt uppmärksam och tacksam för den familj och de vänner jag har runt omkring mig. Utan allt stöd, utan allt pepp och utan alla fina sms och söta besök, hade jag aldrig klarat mig så här långt.
Jag är inte läkt än och fortfarande hemma, men operationen är gjord och det kan jag säga, trodde jag jag aldrig skulle få lov att säga.
Just nu är jag på flytande kost. Nästa steg är fyra veckor av kost i en lite tjockare konsistens. Sen är det lite jobb kvar med resten av tänderna, men efter det, förhoppningsvis om runt ett halvår, kan jag kanske äntligen fullt säga hejdå till tandläkaren med den lite finare titeln.

 

Bara för att jag vill blogga men inte orkar blogga

Prolog
till det som snart kanske är mitt PA

Ett två tre fyr, ett två tre fyr. Dansen vi kallar liv. Ibland flyter allt och ibland hoppar vi och faller. Ibland håller vi någons hand, förenas i gemensamma rörelser, medan ibland håller vi hårt om oss själva, i ett tappert försök att hålla ihop.
Dansen har en början och dansen har ett slut. Allt där emellan är upp till dig. Lek med sången, känn musiken inom dig. Lev din dans.
En solig dag för många år sedan, satt en pojke tyst på en bänk. Han såg ensam ut, med en mössa som fick hans öron att sticka ut. Enorma såg de ut. Det var vad en liten flicka tänkte i alla fall. Hon såg honom på avstånd, där hon satt med sin spade i sandlådan. Pojken blundade och kramade sina ben. Ensam. Hon kom ihåg när hennes mamma hade lämnat henne ensam en gång. Ensam var inget bra ord.
Den lilla flickan reste sig upp och gick fram till pojken. Satte sig bredvid honom. Tog tyst hans hand. Han öppnade ögonen och såg frågande på henne. Hon log, för den lilla flickan gillade att le och se leendet smitta. Långsamt smittade det. Det lilla pojken log. Enkelt.
-    Kom, vi bygger ett slott, sa hon.
-    Varför? frågade han, kanske mer menat till varför just han.
-    För att vi kan, svarade hon.
Den lilla flickan gick iväg, fortfarande med sin hand i hans. Hon gav honom en spade och hon tog en hink. Långsamt började de arbeta, tillsammans med leendena kvar. För han var inte ensam.
Det här var början till deras dans.
Efter den dagen flöt tiden på det där sätt tid kan göra. År försvann utan en tanke på vad det betydde. Den lilla flickan gick från sandlådan, till skateborden, från barndomen, till puberiteten. Men aldrig för en stund var hon ensam, och inte heller var den lilla pojken. Den lilla pojken klädde av sin barndoms dräkt och skapade ett hjärta för tonernas själ och en röst med djupare klang.
Han följde henne genom dagar av tårar och skratt och likaså gjorde hon.
De fanns där för varandra när världen snurrade och de fanns där för varandra när världen stannade. Aldrig ensamma. Aldrig igen. De två. Tea och Martin.

När man har tid över och låter fingrarna leka med tangenterna

Barnsliga påhitt 

Vi går genom varje dag av vår barndom och drömmer. Drömmer om den värld som vi kommer möta utanför ramarna av trygghet. En pojke kommer bli Spindelmannen, en flicka astronaut. Den där tjejen med sned näsa ska bli mästerkock, medan den blyga pojken är fullt säker på att han kommer vara nästa stadsminister. Drömmar är ett privilegium man aldrig ska ta lätt på. Utan drömmar finns bara en värld av regler och statistik. Utan drömmar är vi bara människor som följer strömmen, lever efter mönster.

När dessa barn växer upp förändras deras drömmar. Spindelmannen förvandlas till racerförare. Astronauten ska bli bergsklättrare. Mästerkocken barnsköterska och stadsministern busschaufför. Ingen tanke finns i hur mycket pengar man tjänar, bara i om man älskar yrket.

18 år gammal och på väg att göra ditt livs val. Sista året på gymnasiet. Var finns dina drömmar nu? Racerföraren bestämmer sig för att klå ner snörvliga ungar, medan bergsklättraren sitter och sminkar sig varje lektion. När läraren ser ut över klassen och frågar den simpla frågan, man älskade som barn: Vad vill ni bli efter detta? Vad vill ni bli när ni blir stora?

Stora ögon ser på henne. Vad menar hon? Barnsköterskan biter på sina naglar, busschauffören ser dystert ut genom fönstret. Inga händer räcks upp. Frågan upprepas, uppmuntras, men ingen svarar. Då ställer hon en annan, liknande fråga: Hur många här vet inte vad ni ska bli när ni växer upp? Hand efter hand åker försiktigt upp. Racerföraren. Bergsklättraren. Barnsköterskan. Busschauffören. Tillslut är alla händer uppe. Läraren ser ut över klassen och ler. Alla dessa ungdomar. Olika till utsidan, men så lika till insidan.

Ingen vet säkert vad de kommer göra med sitt liv. Drömmar var ett privilegium för mindre. Något de släppte när intressantare saker kom upp. Nu sitter de där och måste finna en ny dröm. Den här gången intalar man sig att drömmarna man hade som yngre bara var barnsliga påhitt. Men det kanske är just det vi behöver mer av här i världen. Unga som drömmer om barnsliga påhitt.

Du kommer inte vakna upp en dag och veta. Det sker inte, bara i filmer. Men du kommer däremot vakna upp en dag och känna en tanke ta form i ditt huvud, en dröm börja bildas i ditt hjärta. Låt denna dröm formas. Låt denna dröm brinna och en dag kommer du finna att du fann rätt. Att du följde dina mål och kom till den plats i ditt liv som du trodde var omöjlig.

Det enda vi behöver är förmågan att drömma,

Drömma som de barn vi innerst inne är,

Drömma om barnsliga påhitt.